Jag gillade skolan som barn det blev liksom en tillflyktsort för mig och mina klasskompisar betydde mycket för mig. Har ofta funderat på vad man hade blivit om man växt upp i en lugn och trygg miljö där man tilläts studera, efter det att min lillebror Fredrik föddes och det föll på min lott att ta hand om honom efter skolans slut så var det inte tillåtet att göra läxor eller läsa på till prov utan mina föräldrar sa att när skolan var slut för dagen så var den slut och att jag fick skylla mig själv om jag inte han med att göra allt i skolan, så deras råd var att jag var tvungen att jobba på mer och bättre i skolan så att jag slapp läxor! Dom förstod inte bättre än så eller man kanske skall säga att dom ville inte förstå och självklart fick jag urusla resultat på alla prov. Jag hade också bara en viss tid på mig att ta mig hem ifrån skolan och drog jag över den tiden fick det konsekvenser och då kvittade det om en lektion dragit över på tiden, om cykeln krånglade eller om jag bara valde att ta följe med en vän som gick ensam hem. När jag gick i slutet av nian så fattade skolan att allt inte stod rätt till hemma och min Mor blev kallad tillsammans med mig till skolans kurator, hon förklarade för min Mor att jag var duktig i skolan men presterade dåligt på proven och att jag inte gjorde mina läxor. Jag skall aldrig glömma hur min Mor förnedrade mig där och då när hon med tårarna rinnande ner för kinderna sa, "Jag och min man gör så gott vi kan men Eva-Lotta är ett trotsigt, olydigt, uppkäftigt barn som dess utom är så fruktansvärt lat så jag förstår mycket väl varför hon får gjort några läxor!" Som tur var så hade kuratorn haft ett par samtal med mig innan vi blev kallade så hon bad mig att lämna rummet och det tog en lång stund innan Mor min kom ut högröd i ansiktet av raseri, hon tog ett rejält tag om min överarm så att jag kände hur naglarna skar in i huden och föste mig framför sig ut till bilen där jag fick en lusing så att mitt huvud flög in i sidorutan med sådan kraft att jag trodde att rutan skull spräckas och hon väste, vänta bara tills vi kommer hem då kommer din Far att ge dig en redig omgång stryk och mycket riktigt så fick jag mer stryk när jag kom hem. Jag hörde senare mina föräldrar prata och min Mor sa att dom var tvungna att låta mig gå på en skola som jag kunde bo på för att "skatan" till kurator ville att jag skulle komma hemifrån och att dom skulle slippa en anmälan till socialen om så blev fallet. Så mycket riktigt började jag på Plöninge lantbruks gymnasium där jag skulle läsa storhushålls linjen. Min skolgång blev inte fullbordad då min Mor varje helg jag var hemma gav mig dåligt samvete genom att berätta om hur ledsen min lillebror var över att jag inte bodde hemma och hon kunde inte fatta hur man kunde vara så elak och självisk emot en så sjuk lillebror, men, men, jag skulle väl få ångra mig den dagen han skulle dö av hjärtesorg. Så jag hoppade av skolan och flyttade hem igen.
Jag gillade skolan som barn det blev liksom en tillflyktsort för mig och mina klasskompisar betydde mycket för mig. Har ofta funderat på vad man hade blivit om man växt upp i en lugn och trygg miljö där man tilläts studera, efter det att min lillebror Fredrik föddes och det föll på min lott att ta hand om honom efter skolans slut så var det inte tillåtet att göra läxor eller läsa på till prov utan mina föräldrar sa att när skolan var slut för dagen så var den slut och att jag fick skylla mig själv om jag inte han med att göra allt i skolan, så deras råd var att jag var tvungen att jobba på mer och bättre i skolan så att jag slapp läxor! Dom förstod inte bättre än så eller man kanske skall säga att dom ville inte förstå och självklart fick jag urusla resultat på alla prov. Jag hade också bara en viss tid på mig att ta mig hem ifrån skolan och drog jag över den tiden fick det konsekvenser och då kvittade det om en lektion dragit över på tiden, om cykeln krånglade eller om jag bara valde att ta följe med en vän som gick ensam hem. När jag gick i slutet av nian så fattade skolan att allt inte stod rätt till hemma och min Mor blev kallad tillsammans med mig till skolans kurator, hon förklarade för min Mor att jag var duktig i skolan men presterade dåligt på proven och att jag inte gjorde mina läxor. Jag skall aldrig glömma hur min Mor förnedrade mig där och då när hon med tårarna rinnande ner för kinderna sa, "Jag och min man gör så gott vi kan men Eva-Lotta är ett trotsigt, olydigt, uppkäftigt barn som dess utom är så fruktansvärt lat så jag förstår mycket väl varför hon får gjort några läxor!" Som tur var så hade kuratorn haft ett par samtal med mig innan vi blev kallade så hon bad mig att lämna rummet och det tog en lång stund innan Mor min kom ut högröd i ansiktet av raseri, hon tog ett rejält tag om min överarm så att jag kände hur naglarna skar in i huden och föste mig framför sig ut till bilen där jag fick en lusing så att mitt huvud flög in i sidorutan med sådan kraft att jag trodde att rutan skull spräckas och hon väste, vänta bara tills vi kommer hem då kommer din Far att ge dig en redig omgång stryk och mycket riktigt så fick jag mer stryk när jag kom hem. Jag hörde senare mina föräldrar prata och min Mor sa att dom var tvungna att låta mig gå på en skola som jag kunde bo på för att "skatan" till kurator ville att jag skulle komma hemifrån och att dom skulle slippa en anmälan till socialen om så blev fallet. Så mycket riktigt började jag på Plöninge lantbruks gymnasium där jag skulle läsa storhushålls linjen. Min skolgång blev inte fullbordad då min Mor varje helg jag var hemma gav mig dåligt samvete genom att berätta om hur ledsen min lillebror var över att jag inte bodde hemma och hon kunde inte fatta hur man kunde vara så elak och självisk emot en så sjuk lillebror, men, men, jag skulle väl få ångra mig den dagen han skulle dö av hjärtesorg. Så jag hoppade av skolan och flyttade hem igen. 